Jag slogs av en högst lustig tanke inatt på vägen hem från släppet på V-dala (mer specifikt på väg hem från pizza-efterfest hos Filip), nämligen den att den genomsnittlige svenske mannen, utan tvekan har sett fler snoppar än kvinnliga diton.

Bara något att tänka på om ni, som jag, inte sover när ni borde.

Vi behöver en synkroniserad koreografi! // Cox

Man inser inte hur mycket jobb det ligger bakom att regelbundet uppdatera en blogg förrän efter man försökt sig på det själv. Det är ju inte så att det är egentligt jobbigt, mest att det är mycket mindre jobbigt att inte göra det helt enkelt.

Hursomhelst! Mycket skit har hänt sen sist, och med skit menar jag bra grejer, underligt nog, det svenska språket upphör aldrig att förvåna, trots att jag är född och uppväxt i det här landet, stackars immigranter. (Priset för meningen med mest komman går till undertecknad no sweat, mest eftersom att allt det här tidigare var en och samma meningslöst men sant).

Jag har nu hunnit med den korta förflyttning av residens som jag nämnde i ett tidigare inlägg, samt köpt en matta och gardiner till detta. Min farmor bidrog med en adventsljustake, min pappa med en teve och min mormor med drygt trehundra gafflar, knivar och skedar. Den efterlevande, exalterade känslan av att ha flyttat bidrog till att jag bet mig själv sju gånger i tungan och kinden emedan jag gjorde mig hemmastadd, men som med allt bra gick även detta så småningom över för att ersättas av en mer tillbakadragen lättnad, som i och för sig inte är dåligt, bara mindre likt ett rus.

En inflyttningsfest…

…hade vi som inducerade ett djupt rödvinsförbud samt en viss restriktion mot vissa äldre, längre biomedicinare. Hursomhelst lär det nog dröja innan jag återigen bjuder in till dans, jag gillar att ha min lägenhet som den är, utan fläckar på väggarna och taket.

Allt det här är förstås gamla, och små, nyheter jämfört med vad som hände i mitten av januari av året vi alla känner som tjugohundranio. Jag blev nämligen uppringd av Uppsala Universitet och erbjuden en plats på det Nya Läkarprogrammet som förvisso snart fyller fyra men ändå. Där har jag nu spenderat fyra veckor och hunnit med allsköns grejer såsom att palpera hjärtspetsar, skaffa några nya vänner, möblera om lite neuroner med hjälp av diverse alkoholhaltiga medel (mestadels tequila som vanligt) och förgäves försökt lokalisera mördaren som det pratas om i media.

På dessa områden har jag haft skiftande framgång, mest framstående är jag som vanligt inom neuronområdet, även om ex-nollegeneral Anton hävdar att jag har en del att ta igen då jag led av envis förkylning under nollningsperioden och olyckligtvis inte kunde delta i alla eskapader!

Idag…

…råkar det vara alla hjärtans dag, en dag som kan vara värd att känna till även om man inte har någon att “dela” den med så att säga. Till exempel kan det vara klokt om man ska gråta sig till sömns, då får man lite extra krut på elden och slipper ligga och torrhulka, vilket alla vet inte är en trevlig upplevelse!

Natten till denna dag spenderades på diverse ställen mellan Majklockan och Svantes Källare och beståd av allt ifrån tacos till Kilkenny via hembakta semlor hemma hos en granne. Avslutade natten gjorde jag ensam med en kondomkanon och snabbmakaroner från min franska balkong, på vilken det än så länge aldrig varit efterfest, till en kalaskavalkad av Star Wars-musik!

Utöver att vara alla hjärtans dag så är det även nu ganska precis en månad kvar till min tjugoårsdag, något jag  firar med en hejdundrade frunch; äggröra, bacon, toast, ketchup och apelsinjuice. Magen säger tack, solen skiner och får mig att tro att man kanske helt enkelt ska hålla sig inne på nätterna.

Hursomhelst, nu ska jag äta Polly och diska, och jag lovar att börja skriva igen! // Cox

Sa den långe, vältränade mannen i den närapå helsvarta spandexdräkten. Spandex var kanske inte rätt ord men plagget visade sannerligen alldeles för mycket av hans perfekta muskulatur för att övriga män skulle känna sig säkra om sina möjliga makor i närheten av honom.

“Sponsrad av ödet?”

Säger en av de kanske tjugo åskådarna till det exklusiva stunt som precis utförts.

“Ja precis, fortsätter mannen, jag kan aldrig misslyckas eftersom själva universum står på min sida!”

Med dessa ord ställer han sig upp och går till kanten på stationens rymddocka.

“Nu måste jag iväg och rädda en annan planet eller nåt. Tjing!”

Efter detta genomför han ett till synes livsfarligt hopp och försvinner ner förbi den svarta och gula listen som normalt sett ska avskräcka människor ifrån att ta ännu ett steg. De flesta i gruppen flämtar högt men de få som springer fram för att se efter honom mot den oändliga svartheten av rymden, finner inget.

Detta eftersom vår hjälte lurigt nog har målat sitt trogna rymdskepp i färgerna Rymdsvart och Stjärnprickigt.

Så strax efter klockan nio i morse när jag vaknade efter sex timmars sömn, ur en mycket bra dröm där jag var tillfreds och allt var perfekt, var jag helt enkelt lite för kinkig för att genomföra något särskilt produktivt. Istället låg jag kvar ytterligare ett par timmar i sängen och fantiserade ihop en svårslagen rymdopera av storslagna mått.

Den innehåll regnbågsfärgade ljussablar, monstruösa antagonister, kvicksilversnabba raketer och galet vackra rymdprinssesor. Självklkart även en hjälte som är beskriven redan ovan!

Nu får ni förstås inte ta del av denna fantasi mer än det som jag skrivit ovan, delvis eftersom jag är alldeles för slö för att sätta alla mina <strong>tokiga tankar på papper, men mestadels eftersom jag säkerligen skulle bli stämd av en annan, lite mer känd, författare till likvärdigt material.

Andra saker…

…som hänt är till exempel: att jag blev erbjuden att skriva kontrakt både på en etta och en tvåa i de nybyggda husen som oftast går under namnet “Majklockan“; och att jag tackade ja till det förstnämnda emedan jag lät det andra bero så att de på Uppsala Studentkårs Bostadsjour skulle få så mycket som möjligt att göra; samt att jag idag ätit så förbannat mycket kinamat tillsammans med norrlänningen vi alla känner som årets nolla att jag har lite svårt att andas.

Detta betyder alltså att jag kommer att behöva möbler av alla de färger och smaker, samt möjligen en magpumpning, så om ni känner att ni inte har något behov av era saker, känn er fria att sälja dem och ge förtjänsterna till mig så att jag kan köpa gardiner och/eller mattor för dem. Samt förstås en mikrovågsugn som har högsta prioritet.

Jag inser nu när jag är klar med det här inlägget att det uppenbarligen kan uppfattas som delvis homoerotiskt, men jag tar ingen skada av det, jag menar: Lite erotik om dagen håller inte händerna borta från det under magen! Som vi brukar säga i trakterna jag kommer ifrån, sen vilken typ av erotik det handlar om struntar jag blankt i, så länge det inte har något med djur, barn eller fekalier att göra.

Meeen nu ska jag se på Star Wars i underkläder, tjing!

…ur glömskan. En mening som väl beskriver det blöta och något kantstötta äventyret och dess elaka efterbörd som jag och en del av min bekantskapskrets ägnade oss åt på natten emellan tisdag och onsdag.

Chip och välkommen till Äventyr, för det är vad denna kategori heter, och det är precis vad den handlar om också. Jag är ledsen Gustav men ditt förnämliga förslag fick fräckt kängan även om det var en klar tvåa till de totalt fem förslagen jag fick in. (En trogen läsare inser att inte alla förslag kom in via den annars så lättillgängliga (hint hint!) kommentarsfunktionen, utan vissa måste ha uppnåtts på annan väg).

Hursomhelst!

Utan hejd dracks det saker som inte var juice och redan på förfesten ägnade vi åt oss lekar där att inte visa tänderna visade sig vara ett stort problem för Hanna som skrattade som förryckt åt sig själv varje gång hon skulle säga något.

Ingen blev skadad dock, och när gruppen lämnade den relativa säkerheten hos Stephanies lägenhet för att bege sig mot vår slutdestination, en nation, med något som nästan kan liknas vid motion, var det till och med flera stycken som vågade sig på konststycket att skjutsa någon annan på en, förhoppningsvis, väl monterad pakethållare. Inte jag förstås, möjligt försök till dråp är inget jag vill ha på min resumé än på ett par år.

Väl på plats…

…på Södermanlands-Nerikes nation hände det en massa grejer: Cecilia var där och härjade, i en klänning eller något (what’s up with that liksom); Axel var där (var Axel med på förfesten?) med en vän som hette samma sak som hans bror men det var inte hans bror; jag tiggde cigaretter åt Tobias, eftersom han led av ett sjukt begär efter otuk… cigaretter menar jag förstås…

Fortsättningsvis spenderade jag i runda slängar 601:- på mer inte juice och Max lyckades med konststycket att köpa tequila utan att betala. Detta gjordes under de få stunder då han inte stod med armarna runt Cecilia eller… ja vad gjorde du mer Max?

Någonstans i mitten av hela det här, innan jag bestämt hävdade att jag visst kunde cykla hem och ramlade minst två gånger varpå jag faktiskt fick se hur bra kvalitetsjeans håller, så tog jag beslutet att dekorera om herrtoaletten. Huvudverktyget för planen visade sig vara min högra knytnäve som än idag (!) lider av handledssmärtor och skrubbsår!

Mitt råd till framtida äventyrare är helt sonika att inte ta med sig sitt betalkort, utan lämna det hemma, precis som alla berättat för dig typ tusen gånger tidigare. Och sen att när du cyklar hem kan det vara en bra idé att inte tänka på något annat än att cykla, till exempel är konstruktionen på ett visst staket helt enkelt inte relevant för balanshållningen och visst det kan vara en bra ursäkt för att få hjälp på fötterna av en snäll tant, om man nu är lagd åt det hållet, men efterföljande smärtor är tveklöst inte att leka med.

Kortfattat var kvällen legendarisk, för att citera en viss man ur en viss serie.

born to die
cox

Tanken var ju alltså…

…att ni skulle ge mig förslag på namn till min nya, prålhäftiga kategori med det föreslagna innehållet; fester, fyllor, saker jag inte borde ha gjort fast jag gjorde dem ändå, varför jag försökte brottas med den där busshållplatsen o.s.v.

Nu har ni ju uppenbarligen inte gjort det så jag ger er bakläxa och ber er “ödmjukast” att lämna en liten kommentar där ni proposar ett  lämpligt namn på denna samling texter!

Det är antingen det eller folkmord, så sätt igång.

Är det bara jag…

som under perioder då tidningar och annan media är fyllda med mörka rubriker i stil med; “Nattsvart för Sverige“, “Tre gånger så många bankrån som i fjol” och “Stormakt på fall?” verkligen hoppas på att världen ska rasa? Jag menar vad annat kan man hoppas på att för spännande ska hända!?

Barnsligt jag vet, särskilt eftersom jag annars inte har något till övers för den anarki som säkerligen skulle råda över mänskligheten efter ett sådant skeende, men jag är barnslig! Jag tycker det är skönt att luta mig tillbaka med en olycksbådande tidning och långsamt läsa mig genom artikel på artikel som beskriver hur vi ska klara oss genom lågkonjunkturen, allt eftersom fler och fler blir varslade hos storföretagen. Eller en som förklarar sambandet mellan minskande volym på hjärnan och ökningen av alkoholintaget, emedan någon på insändarsidan bullrigt informerar oss alla om att ett slopande av Systembolagets monopol på alkohol vore ett bra drag i att minska skolk i skolan. Man undrar ju helt ärligt vad vissa människor grundar sina påståenden i.

Okej så inte barnslig kanske, mer sinister, men det är ingen som säger att man inte kan vara både och!

Imorgon torsdag den trettionde oktober kommer jag sitta i ett flertal timmar och skriva tentamen i Allmän och biofysikalisk kemi, vilket förstås betyder att jag umgåtts en hel del med våra gamla vänner Lilla och Stora Chang, inte stimulerande för att kort sammanfatta dem.

Min vana trogen att inte göra det som är bäst för mig har jag istället för att lära mig något fantiserat ihop ett storslaget scenario i en postapokalyptisk värld, där jag själv förstås är den ofrivillige hjälten som i slutet går till synes oantastad mot solnedgången utan att se mig om.

Detta kan i sig vara en produkt av flera olika saker.

• Jag har sett Mad Max för många gånger.
• Jag är en aning hypad över Fallout 3.
• Postapokalyptisk är ett väldigt häftigt ord.

Men mest är det nog bara för att jag helt enkelt sett Mad Max för många gånger, och jag slår vad om att jag skulle se riktigt bra ut i en liknande outfit.

Först tänkte jag här infoga ett utdrag ur det Storslagna Scenariot som jag kortfattat nämnde ovan, men jag struntade i det. Mest på grund av nedanstående anledningar.

Blandade önskemål har…

lämnats in angående utformingen av bloggen. Min evige partner är klart övertygad om att alla bloggar blir roligare om de är skönlitterära, och jag är böjd att hålla med honom, men just på den här adressen kommer ni även i framtiden kunna läsa om de helt sanningsenliga, om än tråkiga, händelser som jag i min totala frånvaro av självrespekt, och respekt av andra, utsätter mig själv, och andra, för.

Som ni förmodligen inte sett innan ni läser det här men ser nu när jag säger det (pust) har det tillkommit ännu en kategori på inlägg, nämligen Fantasier. Under denna kommer jag att publicera mina vida, och vilda, tankealster kring det mesta, specifikt relaterat till ämnen såsom sömn, livets mening, tevespel, kopplingen mellan tevespel och livets mening, allmänt gnäll och rent generellt skit som jag inte tycker om. Den förutförfattade kategorin Livskunskap kommer att innehålla ganska mycket samma sak, fast oftast med ett viktigt budskap mer eller mindre subtilt fastkletat mellan de outsinliga raderna av svart text mot en grå bakgrund.

För att uppfylla en viss mans behov av “RAAR” dock, tänker jag även, med start fredag, introducera en till kategori där jag våldsamt detaljrikt tänker beskriva vad jag och mina, eventuella, partners hade för oss på den fest vi närvarade dagen innan inlägget åker ut på internet, nu vad den ska heta vet jag inte riktigt, tänkte mig något i stil med Fyllor, eller helt enkelt Fester, men alla förslag som lämnas in tas i beaktning (Firefox vill att jag ska skriva befruktning) och det författaren av det bästa namnet får förutom hedern att bli använt av mig, den fräckaste hemlige superministern som ni någonsin haft, även ett starkt kudos någon gång i framtidens inlägg.

that is all
cox

Inga pengar, frost på cykelnsadeln…

…inget toalettpapper och banne mig punktering (!) på cykelns bakdäck när man redan är stressad och en hel aning frustrerad över de små sprickorna i livets asfalt. Jag kan dock glatt meddela att ingen blev skadad i den efterföljande ilskan, mest på grund av den totala bristen på närvaro av offer att invalidisera i den kalla Uppsalaförorten Norby. Att jag inte mördade någon när jag väl kom till skolan, femton minuter försenad, hade nog mest att göra med tröttheten som den snabba promenaden inducerade.

När jag så skulle köpa material att laga den punkterade slangen med lyckades jag med det otroliga att glömma lagningslappar första gången jag gick till ICA Norby och blev ståendes framför slangen med en tub vulklösning i handen. Frustrationen var outhärdlig.

För er som inte vet hur man lagar en punkterad cykelslang tänkte jag göra en kortfattad, sansad guide:

1. Börja med att kolla att det inte är ventilen som är trasig, detta gör smidigast genom att slänga iväg en saftig loska på den och kolla om det bubblar lite otillfredställande. Om så inte är fallet kan man utgå från att det är hål i slangen. Då går man vidare till steg…
2. I vilket man ska få lös den förbannade slangen från det förbannade hjulet, eller kanske mer få lös hjulet från cykeln ifråga. Detta behöver inte vara så svårt egentligen, om det inte gäller bakhjulet förstås. Att få lös slangen från ett bakhjul gör man som följer:
   • Skruva lös alla skruvar som sitter i närheten av hjulet.
   • Slå, armbåga och sparka tills hjulet lossnar.
   • Hugg en skruvmejsel mellan däcket och fälgen och hoppas på det bästa.
3. Nu när du står där med din fula slang så är nästa steg att lokalisera hålet. (Notis från författaren: Är det här årets paragraf eller vad?) Detta görs på det klassiska sättet att fylla ett litet kar med vatten, blåsa upp slangen och sedan stegvis doppa den för att se vart det bubblar. Ett tips kan vara att inte göra det här i närheten av saker som inte gillar att vara i vatten, t. ex. lampor, telefoner, kontakter i allmänhet eller din middag.
4. Nu när du vet vart det satanisttrilska hålet är så kletar du på en massa jävla vulklösning väntar tills det har torkat och sen så sätter du dit lagningslapp.
5. Nu sätter du tillbaka allt, upptäcker att det fortfarande pyser, är tvungen att ta lös allt igen och göra om hela proceduren, vilt svärandes, för att till sist ge upp, liggandes i din säng med armarna uppgivet utslagna över bäddmadrassen, hoppandes att allt kommer att vara bättre när nästa dag gryr.

Livet är inte bättre när nästa dag gryr, men det är ingen skada skedd, för det är bara att le och vara glad över att det går lika mycket åt helvete för alla andra också. Om det mot förmodan inte går lika mycket åt helvete för någon kan du vara relativt säker på att denna person har hittat fuskkoder.

Annat skit som hänt…

…är att jag och Frank misslyckades grovt med att installera en pekskärm på mitt lilla underbarn. Inget att sörja dock, datorn fungerar fortfarande som den brukar, så vårat klumpiga lödande gjorde ingen större skada, och det finns alltid alternativa lösningar till allt!

Nu ska jag gå och lägga mig dock, för jag måste upp tidigt och gå på en föreläsning jag inte bryr mig ett dugg om!

fear no darkness
cox

Post Scriptum: Internet is up’n'runnin’ igen, men det kanske ni redan har förstått. Deinde Scriptum

Tydligen först sagt av…

…en idiotförklarad vän till en ny bekantskaphet till mig. Vid detta första tillfälle handlade det tydligen om ordet “friendship” varpå ni kanske kan förstå den något elaka idiotstämpeln personen i fråga fick.

I mitt fall däremot, alltså då det sades till mig, var det otroligt passande och den specifika norrlänningen som sa det förtjänade tveklöst den kommentar om hans “djupa lökighet” jag gav honom i en anda av träsktrollet vi alla känner.

Jag tänkte börja med att be om ursäkt för att uppdateringsfrekvensen är så låg men helt ärligt så ligger den största delen av skulden hos Bredbandsbolaget som helt enkelt inte levererar som de ska, förstås finns det en del alternativa lösningar och därmed kan ni läsa det här inlägget trots att jag inte har någon egen, fungerande uppkoppling.

Sen det senaste förvirrade inlägget, skrivet mestadels på fyllan, har det hänt speciellt mycket. Den förlorande sonen, undertecknad, återvände en snabbis till uppväxtorten för att hälsa på sina två yngre systrar, äta rikligt med riktig mat, spela Spore och Red Alert 2 med gamla vänner och sen sluta prata om sig själv i tredje person.

Det var inte dåligt i Dalarna, väldigt kallt förvisso men ett av målen med den något improviserade resan var trots allt att plocka upp vinterkläderna jag lämnat där i förhoppning om att temperaturen i Uppsala skulle hålla sig på acceptabla nivåer i ett litet tag till. Fel som jag hade hastade jag helt plötsligt hem på räls och rev ner rocken från galgen.

Jag lämnade några gulliga ord till Johan på hans dator och sen åkte jag tillbaka till Uppsala där jag blandade till några syror, en buffert och sen en massa jävla drinkar på Snerkes. Eller okej, bartendern gjorde allt blandande, och egentligen var det bara shots, men det överliggande konceptet känns ändå igen.

Nu känns det som att…

…jag skrivit alldeles för många ord för att kunna bevärdiga inlägget med nuvarande titel, men vad var det han sa, man ändrar inte riktning på ett tåg som rullar. Och egentligen spelar det väl ingen roll hur man framför sin mening, må det vara en en film, en bild, en halv  novell eller kanske det där enda, ynka ordet, så länge man får det sagt på något sätt. Även om det till slut blir över telefon, trots tidigare tilltalande tillfällen.

Fast vet ni vad det värsta är gott folk? Ibland kan tystnaden vara ännu mer talande.

1. Man ska ej tugga tuggummi med öppen mun när man cyklar runt i Uppsala, detta är direkt relaterat till hur många flugor man sväljer och allt som oftast är detta något oönskvärt.
2. Ordningen med vilken man fyller på underskalen hos en mångelektron-atom. Inte alls så spännande som det kanske låter, personligen har jag helt tappat omdömet.
3. En cykel står inte säker oavsett om du köpte låset dagen innan cykeln i fråga blev stulen, lyckligtvis är cykelnettot alltid noll.
4. Jag kväver effektivt, högst bildligt talat, människor jag tycker om. Människor jag inte gillar lider en betydligt större risk att drabbas av den bokstavliga syrebristen.

I ett plötsligt utbrott av…

öppenhet bestämmer jag mig för att lägga upp ett inledande inlägg på en blogg jag lovat inte ska innehålla intima detaljer. Eller nej, jag har väl mer lovat att jag inte enbart ska använda den som ett virtuellt ventilationsverktyg utan faktiskt aktivt söka ämnen som angår andra på fler plan än att de är nyfikna och inte alltför tillfredsställda med den procentuella halten drama i sina egna liv. Erkänna måste jag förstås att mitt liv i sig inte är mer dramatiskt än andras, men jag har en fanatisk fantasi som gärna fokuserar på tråkiga fallenheter i min omgivning.

Under detta stycke överformulation vill jag passa på att hälsa alla välkomna till den hemsida som i framtiden kommer att fungera som min dagbok,  eller under namnet många andra känner det som, blogg.
Personligen är jag oförtjust i just detta ord vilket härrör ur ett bråk och löfte som avgavs i det nu länge svunna året 2004.

Just väldigt nyligen har jag upplevt ett relativt drastiskt miljöombyte, vilket mycket möjligen kan vara en stor bidragande faktor till att detta inlägg ens existerar. Jag har flyttat från den skogsliga tryggheten av Bingsjö, Dalarna; till det cykeltäta Uppsala i hopp om att lyckas komma härifrån med en utbildning värd mer än pengarna den kommer kosta mig i det långa loppet. Här i Uppsala har jag redan lyckats med en del minnesvärda saker, vissa så minnesvärda att jag bestämt mig för att glömma bort dem, och en hel del annat är också på lut. Till exempel har jag spenderat hundratals kronor på bedrövligt tråkiga kemiböcker som båda är så tunga att studenten borde tvingas ta vapenlicens för att använda dem, jag överdriver inte när jag säger att jag skulle dö om någon släppte dem på mitt huvud från två meters höjd. Vi, min nya klasskamrater och jag, kallar dem passande nog för Lilla och Stora Chang efter författaren och deras fysiska belägenhet i verkligheten. Värt att notera är att Lilla Chang är tillräckligt stor för att spika med.

Övrigt att rapportera är…

att någon helt abrupt bestämde sig för att min cykel var den som var mest värd att stjäla av de runt tjugo som stod i närheten, trots att:

• Den hade ett helt nytt lås som jag köpt från Clas Ohlson dagen innan,
• den satt fast i ett cykelställ,
• cykeln i fråga redan var stulen från polischefen i Nynäshamn.

Efter lite över en vecka i universitetsvärlden kan jag sammanfattat säga att det är svårt och ovant. Tempot är högt och svårighetsgraden Legendary, men mest av allt känner jag mig hispig över att jag valt helt fel sak, jag vill väl egentligen inte göra det här alls?

Det är riktigt synd att man inte föddes på artonhundratalet, då hade man kunnat bli upptäcksresande. Jag hade krossat som upptäcksresande. Det enda som finns kvar att upptäcka nu är rymden, och där hamnar jag ju aldrig. Eller gör jag?